Candylips

På SVT är det insidan som räknas. Det som finns på Insidan är viktigt. Där kan man få reda på en hel del om sina medarbetare. Insidan alltstå. Det som räknas.

Imorse var det tårta och avtackning för någon som jobbat där sen 1977! 77!! Det är t r e t t i o år. På samma ställe. Coolt! Anyways. Där blev jag återigen presenterad, för folk som jag säkert redan blivit presenterad för. Svårt att komma ihåg alla. Hur som helst: Det här är Sofia, våran nya medarbetare.

"Jag vet, jag har kollat på Insidan" sa nån.

"Jag har sett henne på Insidan."

"Ja det finns bild på henne på Insidan."

Insidan är alltså den interna websidan där det står lite smått och gott om lite allt möjligt. Bland annat nya medarbetare. Så in på Insidan gick jag för att då se denna bild, som jag tog igår till mitt passerkort (som jag inte fått än, och altså inte sett bilden). Men faaaan säger jag. Bara för att man jobba på tv måste de väl inte göra att bilden som är tagen i en studio ser ut som en tevebild i widescreen?? 20 kg+ på en gång. Jaja, det är sånt man får ta!

Dagen har för övrigt varit väldigt bra. Jag trivs hur som bra som helst! Trött som få, men det gör inget. Är väl bara inte van antar jag.

Jag: Baaaaby, jag måste pierca mig snart igen. Kanske i nippeln igen.

B: Men gör det då.

Jag: Aaaa, fast kanske två till i läppen istället.

B: Neeee, jag tycker inte det är så snyggt.

Jag: Men Dilana är ju snygg i det.

B: Ja men hon är ju en rock-bitch

Jag: Men jaaaaaag då?

B: Du är ju bara en bitch.

Satt och lyssnade på gamla rockklassiker och ny rock tidigare idag, samtidigt som jag surfade runt. Så skrev L till mig på msn och tyckte att jag skulle lyssna på SR Klassiskt. Det gav henne vårkänslor. Och visst gjorde det.

Först blev det sådan kontrast. efter att ha lyssat på rock (inte hårdrock, utan...rock) en hel förmiddag och sedan höra vivaldis plingande prol av musik, blev det så knas liksom. Jag tyckte om sagt att kontrasten blev så hård. Men efter en kort stund så insåg jag hur likt det faktiskt är. Så lika, men ändå inte liksom. Mer än några andra genrer.

Jag blir glad av båda genrerna. Rock gör mig glad. Klassiskt gör mig glad. Men ack på så olika sätt.
Jag har insett nu på slutet att en viss typ av musik, en viss typ av rock, ger mig identitetskriser. På något sätt får det mig att tänka på
något som varit.
Något som kunde ha blivit. Men som aldrig kommer bli.
Något som alltid funnits, och alltid kommer att finnas.
Något som behöver stimulans, men som är kraftigt understimulerat.
Något som göder mitt undermedvetna. Mitt andra jag.

Men då uppstår en liten strid. En strid mellan det som faktiskt är, och det som finns där. Någonstans. Inte så långt borta. Alls.

Ja, jag har insett att jag nog har gått och blivit kär i en kändis igen. Sist jag var det var väl nångång för 15 år sedan då jag var kär i Mark Owen i Take That. Där emellan har jag väl snarare varit lite småförtjust i diverse snowboardprofs (en var jag faktiskt nästan på väg att bli ihop med, typ), skateprofs, skådisar, musiker, osv. Förtjust. Men inte kär.

Men nu har jag nog gått och blivit kär i Dilana. Japp. Moget va?! Haha. Jag får ta det med lite självdistans. Jag försöker iallafall. Men. Jaja. Är det så konstigt egentligen då? Att jag är lite kär i henne? Nä, det tycker inte jag. Men det tycker Benjamin. Det kan jag kanske förstå. Kanske.

Går vi bakåt i tiden en vecka eller nåt, så var jag och Linnea och Sofia på en liten shoppingrunda på stan. Dvs, de shoppade, jag kollade. Bland annat på ett väldigt väldigt jag-halsband på Sisters. Vid middagen satt jag och baby och pratade om dagen, och jag berättade om det där najsiga halsbandet.

Idag. En vecka senare. Är det Valentine's Day. Senast igår pratade jag och baby om att vi inte skulle ge varandra något idag. Istället skulle vi mysa lite extra och ta hand om varandra lite extra. Och äta gott.

Hem kom vi från träning och jobb. Och fram plockar han ett pakeeeeeeeeeet! Från SISTERS. Då jag berättade om det där halsbandet, vilket jag tyckte att jag bara gjorde i förbifarten, så hade han snappat upp det. Så innan han hämtade mig från träningen ikväll så var han och köpte det. Tihi. Så sött. Jag blev så arg på honom. Det är ju faktiskt ganska elakt att göra sådär. Men men, jag blev iallafall jättejätteglag. :)

Skulle posta en bild med det. Men hittar ingen på nätet. och ids inte fota det nu. men det kommer säkret på plats här sen nån gång.

Iallafall så är det som skinnremmar. Typ som en betlsel för hästar, eller grimma eller nåt. åsså där fram äre en massa kedjor och hjärtan och nycklar och gudinnor. Me likes. A lot. :-)

Nej nej nej! Tro inte att jag sitter och deppar! No no no! Me is happy! :-)

Det finns mycket som gör mig glad just nu:

Benjamin. Alltid. Makes me smile! (och arg och upprörd också. men oftast glad)

Mamma kommer snart och hälsar på! :-)

Gucci och Wilson. Dom gör mig alltid glad. Och de är experter på att få mig glad. Och trötsa.

Vännerna. Vilken jäkla klysha. Men så är det. Att ha slappkvällar hos Linnéa, med myskläder, är det bästa!

Musiken. Mer än tidigare känner jag att musik är viktigt för mitt välbefinnande. Det är som terapi.

Praktiken. Jag ler bara jag tänker på det. Det känns så... rätt.

Gästrummet. Det är ljust. Ljus gör mig glad.

Så har jag avklarat min första praktikdag. Japp, jag vet, jag skulle inte börja förän första mars. Men jag kom till svt i morse kl 9. Kom därifrån kl. 17.30.


Syfte: Diskutera min plats i det hela. Och få hänga med på ett kort möte.

Resultat: Hängde med på "mötet". Visserligen var det ett möte. Men det var ett planeringsmöte för program 6  och 7. Programledaren hade skrivit manus tillsammans med den kreativa produdenten. Utifrån det gick vi igenom varje del och dess moment. Plats. Medverkande. Rekvisita.

Själv kom jag på en grej till program 6 som löste en hel del problem (och iofs skapaden en del, men det blir bra iallalfall) :) Mitt första steg mot tv-producent! Tjihoooo! :-)

Efter att ha spenderat en hel förmiddag på svt blev det lunch smhi, för att sedan återvända till svt.
Vi pratade och planerade och allt var himla trevligt. Tröttande. Men trevligt.

(Insåg idag att tv-världen består av en massa P. Mötet idag bestod av Producenter, Programledare, Projektledare. Sen finns det ju en massa fler P också.)

Allt känns så himla braaaaa. De fyra jag hängde med i dag var verkligen skittrevliga, och de tre jag ännu inte träffat vet jag är trevliga. :-) Det ska bli riktigt skoj att göra det här. Men jag tror att det kommer att bli tufft. Och mycket att göra. Men det är bara att köra på. Och tuta nu och då.



Vi ses!

/S

Efter att ha skrivit ett inlägg om Kalaskulla, och skickat ett sms till henne. Så loggar hon på msn på kvällen. Och vi surrar på. Det var ages ago. Så trevligt! Jag fick mig några goda skratt. Kvällen var gjord!

Det är faktiskt inte så långt till sthlm (och det är inte heller långt därifrån till nkpg. *hint*hint*).

Jag ska jobba idag. Och som inför varje visning vill jag inte. Men då jag väl är där är det skoj. Anyway, jag låg hemma och sov så gott i soffan. Så var jag tvungen att pallra mig ut och ner till Skvallertorget. Eftersom jag var här typ i god tid så gick jag till ICA för att köpa kaffe som vanligt. Och UPPTÄCKER MOT MIN FASA ATT MITT KAFFE  BLANDAS MED BLÅBÄRSSOPPA! Orkar inte bråka med hoppetossan i kassan. Så jag tog mitt blåbärskaffe och gick. Och drack. Det smakade okej. Nu ska jag jobba. Hej!

Surfade runt igår och hamnade av en ren slump på Kalaskullas blogg. Det fick mig att sakna henne. Kalaskulla är en av världens coolaste tjejer. Jag hängde med henne så mycket jag bara kunde av all min lediga tid i USA.

Vi brukade spendera tiden med att:

bleka håret
färga om det för att det alltid blev oranget (mitt iallafall)
hänga på Starbucks
slå varandra (eller ja, jag slog henne)
stoppa ner fingrarna i varandras halsar (undertecknad utförde det hela)
shoppa kläder tillsammans. Som vi sedan förvaltade åt varadra. (skulle aldrig gå idag då hon har krympt och jag har motsatsen till krympt)
göra oss så snygga att folk trodde att vi var kändisar (trodde vi ja!)
cruisa runt i Virignias lyxområden där man har guldstaket runt husen
döpa annanaser till namn som tex Elis
disktuera läppförstorningar
smygdricka sprit utanför FBI's högkvarter
smygdricka sprit på mitt rum
smygdricka sprit överallt hela tiden
smyga runt i chinatown och övertyga den ena att det inte är skotthål i bilarna
stå i burar och dansa och ta betalt
åka limousine
skratta åt de otroligt pinsamma sakerna hon råkade ut för med jämna mellanrum
skratta åt en otroligt konstig bekant vi hade, som vi tyckte lite synd om...ibland
åka vilse på Pentagons parkering
beställa bakispizza a la Papa Johns, var vi än befann oss
diskutera hur vi skulle ha uttalat "Rosslyn" innan vi kom till usa
åka berg- och dalbanor
hänga på Pentagon row

hänga i Pentagon mall

älska Georgetown

...hade Pink och Carey ett uppehåll.

Då hånglade Pink med Tommy Lee.

Det hade blivit ett radarpar.


(detta inlägg har sitt ursprung i att det är söndag och att tommy lee alltid är lika het på söndagar och att pink är lika het vilken veckodag det än är)                                                                                                                                                       
 

Ja, jag tittar på melodifestivalen. Ja, jag är stolt över att den ska vara i Övik nästa helg (än fast jag tycker att pengarnas skulle kunna användas till bättre saker). Så ja, självklart har jag åsikter om kvällens melodifestival. Jag missade det förra helgen. Men jag hörde det var pinsamt. Ikväll var det också pinsamt.

Men var inte Marie väldigt mysig? Låten bådade gott. Tills jag insåg att det inte blir så mycket mer spännande än såhär. Nervositeten var ju lite charmigt, tills jag insåg att det bara blev värre för henne och att hon började sjunga allt mer och mer med halsen. Och hennes alldeles för knackliga engelska... jag vet inte. Kommer man undan med det? Men med en röstchoach och en intensivkurs i engelskt uttal så kanske... Hur som helst, som hon säger. Det är som en saga. Nästan så att man skulle kunna göra en film om det. Vinner hon finalen, då ska jag göra en film om det.

Och visst var väl The Arks trudelutt väldigt väldigt bra?!

Hamnade in på en sida där man kunde se vilken kändis man är lik. Ja jag veeeeeet, man ska ta det med en nypa salt. Men det är skoj.

Sen fanns de ju de som var mer eller mindre sminckrande. Det som kanske borde vara mest överraskande var att jag var lik Jack Osbourne (!!!!). Men jag måste säga att det var nog den jag själv känner att jag faktiskt var mest lik. 

Här är några av mina look-a-likes:








Det tar emot att säga det men vi är riktigt lika varandra på de här bilderna.





















Det här däremot känns rätt bra. 80%  lik världens snyggaste.

Vänta bara tills jag fixat läpparna då blir det 90% likt!



















Det här kan ju inte betyda annat än att Pink lika gärna skulle kunna hångla upp mig! Eller hur?! Wihoo, det skulle ju betyda att jag skulle få hångla med världens snyggaste som delar första platsen med Angelina. Och eftersom jag ser ut som Angelina så lär jag och Pink bli världens hetaste par. Hohohooo!

















Måste ju faktiskt säga att jag tycker jag är ganska lik Hayden på den här bliden. Och vi verkar ha lika hög smärtgräns också.
















Sen var jag tydligen jävligt lik Kate Winstlet och Beyonce då jag fick träffar på dom på nästan alla bilder jag provade. Tsssss.

Peace!

Idag hade vi, några av tjejerna i klassen, en liten hejdå-lunch på kårhuset Trappan här i Norrköping. Det var trevligt. Vilket härligt gäng vi är. :-) Önskar alla en riktigt bra praktikperiod.

Träffade på en gammal bekant. Det blev ett "hej". Så konstigt det kan bli. För bara ett år sedan skulle vi stanna och prata med varandra, ge varandra en kram, höra hur vi hade det och prata väder. Men nu.. ett litet stelt "hej". Vad hände? Är det något jag gjort? Nej, vad skulle det vara? Kanske den här personen tänker lika dant "är det något jag har gjort". (Jag kom så väl ihåg sist vi sågs. Det var ett märkligt tillfälle...)
Fast, det är ju inte så att vi verkar sura på varandra. Inte alls. Det är bara det att vi beter oss som främlingar. Och visst, det är vi ju. Egentligen. Sedan börjar man tänka: kanske inte kommer ihåg mig. Eller känner igen mig! Hah, dumt, så är det ju inte, det vet jag! Oh well. Men det fungerar lite så va? Att stannar inte den ena för att prata ska minsann inte den andra heller göra det. Så blir det en (ond) cirkel.

Jag satt på bussen (fy skäms på mig!!! Det tar bara en kvart att gå!) på väg hem från en liten fönstershopping på stan. Satt och funderade på ovanstående. På det allmänna fenomenet att vi människor ska vara så jäkla fega för att prata, om än bara om vädret. Eftersom jag satt på en buss började jag som vanligt analysera hur folk valde platser i bussen, och hur man undviker blickar. Typisk skada som sker med oss som pluggar på KSM, att analysera sådana fenomen.

Aaaaaanyways det satt en man framför mig. Skulle tippa att han var ca 75 år. Två hållplatser efter att vi stigigt på kliver en kvinna i samma ålder på. Det fanns gott om platser i bussen. Men hon sätter sig bredvid honom. Visst, hon kanske känner honom tänkte jag. De kanske till och med är gifta. Nyfiken som jag är så tar jag mig friheten att lyssna på deras samtal. För jo då. De börjar prata. Hon hinner knappt sätta sig, och bussen hade inte ens börjat åka igen innan de har hunnit ta reda på vad den andre hette. Vad de kommer i från. Vilken skola de gått på. Var de bor. (Okej, vid det här laget har bussen börjat åka igen). Två hållplatser senare kliver jag av. Och då sitter de och pratar för fulla muggar. De har nu kommit på att de båda känner Elsy som har flyttat ut mot Vadstena. Hon gick i skola med Elsy, som i sin tur var gubbens kusin! (whadda coinsidence).

Då jag sedan klivit av bussen och gick hemmåt så blev jag så förbaskat stolt över de här två. Jäklar vad skoj att bara sätta sig bredvid någon och börja prata. I Sverige. Varför kan inte vi yngre generationer göra samma sak. För inte var det första gången jag bevittnade något liknande. I väntrummet på medicinmottagningen på sjukhuset, och alla andra väntrum, så sitter pensionärer och pratar med varandra, om deras sjukdommar, om var de bor, och om de möjligvis har gemensamma bekanta. 

 Gör vi 80-talister det? Nej heller. Knappt 70-talisterna heller. Då vi väl gör så här är då vi är utomlands och träffar på andra svenskar: "Jaha, kommer du från Örnsköldsvik, känner du Anna Jonsson, hon bor i Luleå, och det ligger ju i Norrland..."

Nä, idag lyfter jag på hatten för pensionärerna på bussen! You rock!

Inte allt särskilld klychig rubrik va? Saken är bara den att allt känns väldigt klychigt just nu. Det känns som om idag var slutet på en era. (fast det måste finnas nåt ord för sånt som är kortare än en era). På måndag går hela min klass ut på praktik. Jag får semester i två veckor för att sedan själv starta min pratktik. På SVT. Så spännande.

Så på första dagen av mitt fortsatta liv har jag satt upp några punkter för att få en liten överblick av vad som är på G framöver, och lite vad jag har för mål.

- Börja BLOGGA! På riktigt. Har haft några små bloggperdioder som bara runnit ut i sanden. Men nu jäklar.

- Praktiken på SVT. Hohooo, det var mitt mål då jag började KSM. Och tänka sig. Det gick! :)

- Riksdagsvalet, släng det i väggen (det där menar jag verkligen inte egentligen), just nu är det valet mellan magister och master som känns viktigast. Och svårast.

- Träningen. Nu har den satt igång igen. Får se hur länge den håller i sig den här gången.

- Förverkliga och utveckla idéer för olika produktioner.

- Dra iväg till USA. Längtar så efter mina flickor.

- Vara glad och bli frisk. Jag är villig att göra vad som krävs.


Jag känner mig på G. På topp liksom. Pepp som jag själv kallar det. Efter att ha hängt med delar ur klassen i förmiddags, för sista gången på månader, kändes det tomt. Men nu. Nu är det bara inspirerande. 

Så här i bloggen kommer jag bara att ventilera mina tankar om mig själv, om andra, om annat. Om livet.

Over and out!