Pensionärer trotsar sociala regler!
Idag hade vi, några av tjejerna i klassen, en liten hejdå-lunch på kårhuset Trappan här i Norrköping. Det var trevligt. Vilket härligt gäng vi är. :-) Önskar alla en riktigt bra praktikperiod.
Träffade på en gammal bekant. Det blev ett "hej". Så konstigt det kan bli. För bara ett år sedan skulle vi stanna och prata med varandra, ge varandra en kram, höra hur vi hade det och prata väder. Men nu.. ett litet stelt "hej". Vad hände? Är det något jag gjort? Nej, vad skulle det vara? Kanske den här personen tänker lika dant "är det något jag har gjort". (Jag kom så väl ihåg sist vi sågs. Det var ett märkligt tillfälle...)
Fast, det är ju inte så att vi verkar sura på varandra. Inte alls. Det är bara det att vi beter oss som främlingar. Och visst, det är vi ju. Egentligen. Sedan börjar man tänka: kanske inte kommer ihåg mig. Eller känner igen mig! Hah, dumt, så är det ju inte, det vet jag! Oh well. Men det fungerar lite så va? Att stannar inte den ena för att prata ska minsann inte den andra heller göra det. Så blir det en (ond) cirkel.
Jag satt på bussen (fy skäms på mig!!! Det tar bara en kvart att gå!) på väg hem från en liten fönstershopping på stan. Satt och funderade på ovanstående. På det allmänna fenomenet att vi människor ska vara så jäkla fega för att prata, om än bara om vädret. Eftersom jag satt på en buss började jag som vanligt analysera hur folk valde platser i bussen, och hur man undviker blickar. Typisk skada som sker med oss som pluggar på KSM, att analysera sådana fenomen.
Aaaaaanyways det satt en man framför mig. Skulle tippa att han var ca 75 år. Två hållplatser efter att vi stigigt på kliver en kvinna i samma ålder på. Det fanns gott om platser i bussen. Men hon sätter sig bredvid honom. Visst, hon kanske känner honom tänkte jag. De kanske till och med är gifta. Nyfiken som jag är så tar jag mig friheten att lyssna på deras samtal. För jo då. De börjar prata. Hon hinner knappt sätta sig, och bussen hade inte ens börjat åka igen innan de har hunnit ta reda på vad den andre hette. Vad de kommer i från. Vilken skola de gått på. Var de bor. (Okej, vid det här laget har bussen börjat åka igen). Två hållplatser senare kliver jag av. Och då sitter de och pratar för fulla muggar. De har nu kommit på att de båda känner Elsy som har flyttat ut mot Vadstena. Hon gick i skola med Elsy, som i sin tur var gubbens kusin! (whadda coinsidence).
Då jag sedan klivit av bussen och gick hemmåt så blev jag så förbaskat stolt över de här två. Jäklar vad skoj att bara sätta sig bredvid någon och börja prata. I Sverige. Varför kan inte vi yngre generationer göra samma sak. För inte var det första gången jag bevittnade något liknande. I väntrummet på medicinmottagningen på sjukhuset, och alla andra väntrum, så sitter pensionärer och pratar med varandra, om deras sjukdommar, om var de bor, och om de möjligvis har gemensamma bekanta.
Gör vi 80-talister det? Nej heller. Knappt 70-talisterna heller. Då vi väl gör så här är då vi är utomlands och träffar på andra svenskar: "Jaha, kommer du från Örnsköldsvik, känner du Anna Jonsson, hon bor i Luleå, och det ligger ju i Norrland..."
Nä, idag lyfter jag på hatten för pensionärerna på bussen! You rock!
Angående läraren så var han inte ond längre. Jag tyckte inte illa om honom heller. Han var bra liksom. Ja, och ett tag kände jag tillochmed att jag gillade honom. Jag log mot honom och han log tillbaks. Han blev nog glad tror jag. För vem blir inte glad av att få möta ett leende sådär på morgonkvisten?
Over and out!
Tittar in och läser... Håller med dig! Det är konstigt att man inte pratar mer med sina medmänniskor. Oftast kan det bli riktigt intressanta samtal.