När musiken skapar identitetskriser och vårkänslor
Satt och lyssnade på gamla rockklassiker och ny rock tidigare idag, samtidigt som jag surfade runt. Så skrev L till mig på msn och tyckte att jag skulle lyssna på SR Klassiskt. Det gav henne vårkänslor. Och visst gjorde det.
Först blev det sådan kontrast. efter att ha lyssat på rock (inte hårdrock, utan...rock) en hel förmiddag och sedan höra vivaldis plingande prol av musik, blev det så knas liksom. Jag tyckte om sagt att kontrasten blev så hård. Men efter en kort stund så insåg jag hur likt det faktiskt är. Så lika, men ändå inte liksom. Mer än några andra genrer.
Jag blir glad av båda genrerna. Rock gör mig glad. Klassiskt gör mig glad. Men ack på så olika sätt.
Jag har insett nu på slutet att en viss typ av musik, en viss typ av rock, ger mig identitetskriser. På något sätt får det mig att tänka på
något som varit.
Något som kunde ha blivit. Men som aldrig kommer bli.
Något som alltid funnits, och alltid kommer att finnas.
Något som behöver stimulans, men som är kraftigt understimulerat.
Något som göder mitt undermedvetna. Mitt andra jag.
Men då uppstår en liten strid. En strid mellan det som faktiskt är, och det som finns där. Någonstans. Inte så långt borta. Alls.
Självklart är det så. Man blir lätt trött på präktiga Sverige. Men mina föräldrar är flitiga läsare av bloggen så man får ju inte skriva vad som helst....;-) Ha en trevlig kväll!