Candylips

Det sägs att lycka inte kan köpas för pengar. Jag är lite anti det där, klart man kan det. Blir jag lyckligare av att exempelvis ha ett helt rum bestående av make up stores alla produkter, klart som fasiken att det skulle behövas lite cash för det. Däremot tror jag att det finns en viss, ganska stor, skilnad mellan materiell lycka och själslig (kan man säga så?) lycka. Och att det sistnämda är den där äkta, rena och genuina.

Det jag känner nu, det är en såndär lycka man inte kan köpa för pengar. Jag kom nyss hem från ett läkarbesök. Han berättade att alla mina värden är normala. Alltså inte nomala med tanke på att jag har en sjuk lever, utan normala. Lika normala levervärden som en frisk lever har. Medicinen hjälper och jag kan återigen minska kuren ytterligare, till bara en tablett.

För tre månader sedan, då jag fick samtalet från min läkare och han berättade att jag hade en kronisk leversjukdom för att den inte tål mitt eget blod, trodde jag inte att jag skulle må så som jag gör idag. Jag trodde att jag skulle må konstant dåligt, att jag skulle få en massa biverkningar av medicinen, och att jag skulle få ett jobbigt och lite kortare liv. Men faktum är att jag faktiskt mår bättre nu än vad jag gjort på flera år.

Har jag tur så kan jag hålla mig till mellan 0.5-1.5 kortisontabletter om dagen. Om det skulle vara så att jag måste äta 2-3 eller fler tabletter om dagen för att mina levervärden ska vara bra måste jag övergå till en cellgiftbehandling, eftersom man inte kan äta sådan stor mängd kortison om dagen under en längre period. Och cellgift låter ju inte sådär jättespännande. Man måste också göra en leverbiopsi för att se om det är någon annan sjukdom som ligger och lurar. Det finns en risk att det blir så, att jag måste få cellgift, och göra en biopsi, men som det ser ut nu så behövs det inte.

Det känns så skönt! Nu behöver jag inte oroa mig, jag kan leva normalt, äta min medicin och må bra! Det, mina vänner, är LYCKA!