Candylips

Så kom Telefonsamtalet.
Bråttom. Måste hinna från plats A till B. Anfådd.
Hallå?
Hej, det är Doktor X. Är du i stan eller i Norrland?
Han frågar var jag är. Det är allvarligt. Det var det sist.
Har fått provsvaren på antikropparna nu. De visar positivt.

För en sekund blev jag Thåström: Fan Fan Fan.
Inte gråta den här gången. Inte g r å t a! U've got a super soul, baby. Var stark!

Okej, vad innebär det nu då. Rent konkret?
Paniken tar tag i mig. Forsande vatten under mina fötter. Det skär i öronen. Andas för fan! ANDAS! Stanna inte, du är bara anfådd. Andas. Det finns ingen luft. Out of air.

...kronisk....
...........................kortison....
.................medicin.....
.....20%.....

......80%....

SVART! Blackout! Totalt mörker. Kolaps. Allt jag hör är mitt hjärta som inte kan bestämma sig om det ska stanna eller gå på högvarv. Och vattnet.


Samtalet avslutades. Jag träffade upp Madde. Jag började gråta. Jag kunde återigen andas. Pappa ringde. Jag kände lugnet igen.


Nu, några timmar senare, känns det bara skönt. Paniken har övergått till en försoning med hela situationen. Efter nästan ettt halvår av oro, så kom det tillslut. Beskedet. Nu vet man. Nu kan man behandla. Det är kroniskt. Jag kommer aldrig igen få en frisk lever. Men jag kan behandla den. Så jag kan få må bra.

Äntligen.