Candylips

Efter det förra inlägget om tv-underhållning på låg intelligensnivå så ringde en kille från SVT Stockholm och undrade om jag har lust att komma och jobba med en ny serie. NU! De har filmat material till en ny programserie med tydligt syfte och innehåll, men har upptäckt att man skulle kunna göra en najs sidohandlig. Denna sidohandlig skulle jag, som har en känsla för bra berättelser, kunna plocka ut.

Tjoho! Det går ju inte. Nä, faktiskt inte, jag tackade men sa nej tack för jag har ju faktiskt ett magisterår att avsluta - eller snarare påbörja. Usch, jag vill ju börja jobba nu, då allt bara rullar in. Tänk om man glömt bort mig om ett år, då jag verkligen över allt annat i världen kommer att behöva de här jobben.

Anyways, jag vet inte, kanske är det här nåt typ av ursäktande, förklarande, bortförklarande inlägg om att jag vill tala om för världen att jag visst OCKSÅ verkligen gillar public service-tv. Om allt går som jag vill så kommer jag ju faktiskt att göra sådana program själv då jag blir stor. För in the end of the day, så hur trevligt jag än tycker att det är att titta på tjejer som i snyggt smink står och posar framför en kamera, så producerar jag hellre program där tittaren får lära sig något, eller fått sig en bra berättelse, på ett eller annat sätt.

Sådär. Amen.