Gör man bara det bästa av situationen så blir det iallafall inte värre
Presentationer. Idag igen. Jag hade tusen saker att berätta. Ställer mig där framme. Ser en drös med oengagerade människor. Poff. Det var den inspirationen det. Oooo well. Jag fick väl det mesta sagt ändå. I guess.
De här två dagarna back in school har varit..hmm...i dunno. Ett slag i magen kanske. Eller en liten spank på kinden iallafall. Tillbaks till verkligheten. Påmind om att nothing lasts forever. Nu är det bara några få veckor kvar på jobbet. It soooo sucks. Det handlar inte om att jag inte vill tillbaks till skolan. Guinea-projektet känns verkligen superkul och jag är taggad som bara den. Det handlar snarare om att inte vilja lämna det som är. Jag har alltid sån jävla seprataionsångest. Och nu börjar den komma krypandes.
I allmänhet har det varit en seg dag. Jag kom hem helt tom. Ingen energi alls. La mig i soffan och läste. Boken gav mig inspiration. Men det slutade ändå med att jag drog filten över huvudet och hoppades på att somna. I did. Men än en gång, nothing really lasts forever. Det måste lagas mat och diskas och röjas. Gruvsamt.
Jag tänkte att mitt mood kunde få mig att slippa ta hand om det. Men sen å andra sidan, jag skulle inte må bättre av att se någon annan ta hand om allt själv medan jag låg där under filten.
Så jag ryckte upp mig. Jag diskade och jag plockade undan och jag lagade mat. Och VIPS så kände jag mig mycket piggare och gladare. :-) Att ligga gömd under en filt i ett stökigt vardagsrum piggar ju inte upp en, so to say.
Energin börjar komma tillbaks, och nu ser jag fram emot att träffa dansande pensionärer. Det kan säkert fylla på de där sista 10 procenten energi som trots disk och matlagning fortfarande fattas. ;-)
Pssssst: Emma, är du medveten om att du fick fem tjejer på främre raden att börja gråta i morse? Där satt vi som några små barn och snyftade. We're happy that you're happy. And we know your mamma knows that as well.
De här två dagarna back in school har varit..hmm...i dunno. Ett slag i magen kanske. Eller en liten spank på kinden iallafall. Tillbaks till verkligheten. Påmind om att nothing lasts forever. Nu är det bara några få veckor kvar på jobbet. It soooo sucks. Det handlar inte om att jag inte vill tillbaks till skolan. Guinea-projektet känns verkligen superkul och jag är taggad som bara den. Det handlar snarare om att inte vilja lämna det som är. Jag har alltid sån jävla seprataionsångest. Och nu börjar den komma krypandes.
I allmänhet har det varit en seg dag. Jag kom hem helt tom. Ingen energi alls. La mig i soffan och läste. Boken gav mig inspiration. Men det slutade ändå med att jag drog filten över huvudet och hoppades på att somna. I did. Men än en gång, nothing really lasts forever. Det måste lagas mat och diskas och röjas. Gruvsamt.
Jag tänkte att mitt mood kunde få mig att slippa ta hand om det. Men sen å andra sidan, jag skulle inte må bättre av att se någon annan ta hand om allt själv medan jag låg där under filten.
Så jag ryckte upp mig. Jag diskade och jag plockade undan och jag lagade mat. Och VIPS så kände jag mig mycket piggare och gladare. :-) Att ligga gömd under en filt i ett stökigt vardagsrum piggar ju inte upp en, so to say.
Energin börjar komma tillbaks, och nu ser jag fram emot att träffa dansande pensionärer. Det kan säkert fylla på de där sista 10 procenten energi som trots disk och matlagning fortfarande fattas. ;-)
Pssssst: Emma, är du medveten om att du fick fem tjejer på främre raden att börja gråta i morse? Där satt vi som några små barn och snyftade. We're happy that you're happy. And we know your mamma knows that as well.
Kommentarer
Postat av: em
ååhh tack vad du är söt! och jag hörde snyftningarna i mikrofonen under filmen:) såg linnea sitta och snyfta men visste inte att det va fler.. Men så är ni även dom bästa vänner man kan ha! Jag längtar efter att få komma hem och smitta av mig med min energi till hela nkpg!
puss för att ni finns där för mig!
Det är ovärdeligt.
Trackback