Candylips

Har spenderat en stund nu ikväll att smygläsa Öviksbornas bloggar. Några känner (kände) jag väl, andra visste jag inte ens existerade. Människorna alltså.

På något sätt finns ett genomgående tema i bloggarna: The City it self. Älskad eller hatad. Mysig eller Ångestframkallade.

Vissa kan jag identifiera mig mer med än andra. Det finns liksom två läger verkar det som. De som en gång lämnat staden för att sedan återkomma. Och de som aldrig tagigt sig för att se vad som finns bortanför rondellen nere vid Max.

Helt otippat är det väl inte att det är de förstnämnda jag kan identifiera mig med. Och hur olika alla våras "out of town"-upplevelser än må varit, så tror jag inte att vad vi kände då vi återvände skiljer sig så mycket. Ångest. Ren, skär ångest.

Min hemstad (okej okeeeeej, Övik är inte samma som Björna, men det är en annan story) i all ära. Hur mycket jag än längtar efter alla storhelger så att jag kan få komma "hem", så är det inte så jäkla spännande. Ju. Det är familjen, släkten, som gör det. Hade inte de funnits där. Vad vore det då?

Jag vet inte vad jag vill komma med det här. Egentligen.

Då man frågar mig var jag vill bo då jag pluggat klart kommer mantrat: Helst hade jag velat flytta hem till Övik igen, eller norrut iallafall, men så länge det inte finns marknad för mitt yrke där så finns det inga möjligheter att bo där. Men stan är på väg frammåt, så vem vet, om tio år kanske...
för varje gång jag säger det så inser jag att det bara är bull***. Fast ändå inte. Inte vill jag jobba DÄR. Jag har högre visioner än det. Men ändå, jag trivs ju där. Vid ledingsjön. På bryggan. Hemma i huset i Björna. Det får aldrig lämna släkten. Ever. Jag kommer inte tillåta det. Jag kommer köpa det av mamma och pappa, och ha som sommarstuga. Som mina syskon sen får ta hand om eftersom jag bara kommer att ha möjlighet att vara där 3 veckor per år.

SUCK. Framtidsångest på hög nivå. Fan vad jag känner mig kluven. Ibland önskar jag att jag vore en av dom som faktiskt stannade kvar. De verkar vara så bekymmersfira.

Men vad vore jag då? Tanken skrämmer mig. Det som skrämmer mig mest är, tro det eller ej, är inte vad jag skulle varit, utan snarare att jag inte vetat vad som kunde blivit.

Tidigare idag satt jag och fikade med två kära vänner. Vi pratade om folk hos våra respektive "hem". Vad har vi gemensamt egentligen? Måste man ha något gemensamt fortfarande för att funka tillsammans? Nä. Det behövs nog inte. Men någonstans tror jag att man måste mötas halvvägs. Jag lyssnar gärna på dig, men då vill jag att du ska lyssna på mig. Det ska finnas ett genuint intresse i att ses. Att vilja veta vad den andra haft för sig. Inte att den ena ska känna sig skyldig att ses. Bara för att man är hemma.

Det här blev ett enda långt ångestframkallade inlägg utan substans. Men för att knyta ihop säcken så kan jag säga att det hela har handlat om... hmm... eller, såhär... äh, skitsamma. Jag vet inte. Vad jag vet är att jag trivs med vad jag gör nu, och var jag är. Jag vet också att jag älskar att få komma hem till Björna och bara vara. Inget går upp mot det. Jag har trots allt bott där i totalt 20 år av mitt liv. Där jag har mina rötter. Där näringen kommer ifrån. Men ibland måste man byta jord för att må som bäst.


Pappa med mina syskonbarn. I båten i Ledingsjön hemma i Björna, sommaren '06.